Non capisco, sono stronzo..

Yepp, så var det dags för en ny vecka igen, vecka 10 närmare bestämt.
Det händer inte sådär jätte mycket fantastiska saker just nu, det har till exempel regnat i ett dygn. Idag ska jag på föreläsning, vilket innebär att jag klassen går miste om en Rosalbalektion - oj vad synd! Vi ska tydligen gå igenom futurum i italienskan idag också, Gud så kul.
Francesca har börjat mobb mig, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över det, men ok we saw it coming..

Så det fortsätter regna och jag fortsätter sucka. Vi har förresten en fotolärare som jag stör mig på, han måste vara världens tråkigaste männikska och han ser alltid ut som om han precis har vaknat. Han är alltid förkyld och snyter sig ständigt i världens sketnaste näsduk som vi misstänker inte ha blivit tvättade på ca 3 år. Och vi har liksom alltid tretimmarslektioner med honom, och man blir så trött och stel och kall. Usch!

Att bo här handlar mycket om att lägga band på sina känslor och ha tålamod, alltid detta tålamod! Jag blir galen emmelanåt! Ida och jag funderar förresten på om vi ska stanna nästa termin, det handlar ju mycket om pengar och sådär.. Jag kan ju inte heller påstå att det är världens hårdaste tempo osv. Men Gud, ska man orka leva med tristessen?!
Njae, jag vet inte än. Skor har jag dock hittat, det var ett lyckat drag att inse att; går jag inte in i den här affären nu så hittar jag inte hit igen imorgon.. För det är lite så det är i Florens.

Börjar även fundera på julklappar, denna julrusch som är på väg även hit ner. Vi tänkte väl storhandla på San Lorenzo marknaden tror jag, det är väl smartast. När och kära kommer nog att få vara beredda på pasta i alla möjliga former tror jag.

När jag kommer hem ska jag äta svensk potatis tills jag storknar.

Io sono malata, I think..

Wow, tänkte jag igår - jag förstår italienska! Inte allt kanske, men mycket! Jag tror att jag börjar dra på mig en förkylning, vilket är mindre kul - men jag är glad att jag har klarat mig från övrig olycka såpass länge, något man inte kan säga för de andra tjejerna..

Då var det dags att dyka ned i framtiden igen, jag funderar mig galen på vad det ska bli av mig. I tisdags frågade jag desperat Ida; Vad tycker du jag ska bli när jag blir stor? Det är frågan det, jag har ingen aning, inte ens ett långsökt svar att ge. Jag har ju roligt just nu i alla fall, det kan jag säga - dock inte helt utan skuldkänslor. Jag letar skolor i Sverige för glatta livet. Vilken panik man får, så fort man blivit 20!

I vilket fall så sätter jag väldigt stor värde på allt det här nu, italienskan är en av de mest annorlunda kurser jag läst, jag är så glad att jag bytte lärare. Plötsligt blev det roligt liksom, och läraren har en så himla härlig inställning så det finns inte! Sedan är det faktiskt ganska häftigt att vara i Italien och läsa italienska, även om man tröttnar på just Florens ganska snart. Vi pratar och skrattar mest igenom våra lektioner, jag kan lova att det pratas mycket mer knagglig engelska än italienska - men samtidigt så får vi veta mycket om deras traditioner, och hur de är överhuvudtaget.

Öh, vad seriös jag är.. Om vi ska toka till det lite istället så kan jag berätta att Ida nästan föll ned för stentrappan i förrgår - Ida med sin brutna arm. Låt se, finns det något mer att berätta? Jo, jag har pratat med en japan i en japanaffär. Ah, och vi gjorde bort oss så rejält i förra "Decoration" klassen att Linda hoppade av, vilket lämnar mig och Ida ensamma kvar, om det skiter sig idag också så tänker jag byta till den amerikanska gruppen - de får göra mycket roligare saker (enligt mig).

Nå ska jag avsluta med väl valda ord?
"Tokyo jag tänker på dig nu, snart är jag på väg"

Ciao Bella!

Italien är ett land känt för mycket vackert, det är många som vill komma hit, kanske till och med många som avundas mig som bor här. Jag och Italien kommer inte överens, det är ett faktum, men jag tror nog att vi börjar acceptera varann mer och mer.

Jag har spenderat min helg med att böja oregelbundna verb, en uppgift som blev än mer olidlig efter attacken jag var med om i fredags. När jag tänker tillbaka på det så skrattar jag faktiskt lite åt att italienarna är så stereotypa. Det är likadant med alla asiater som är här på semester - de står i grupper och 20 pers och fotar samma sak. Det är väl inte så himla konstigt om man har förutfattade meningar i så fall?

Dock tror jag att det samma gäller mig, den lilla blyga svenska flickan med blåa ögon - och jag har märkt att det stör italienarna lite när de hör att jag är svensk - och så har jag fräckheten att inte vara blond. (vilket jag till och med är på riktigt). Så jag är nog den stereotypiska svenska flickan, vilket gör att jag själv egentligen inte kan säga något.

I vilket fall som helst, det gäller bara att försöka överleva Florens invånare. Jag har fått rådet att se målmedveten ut och gå med bestämda steg, det försöker jag också göra, men virrig som jag är så ser jag nog rätt så lost ut emellanåt.

Det där med verben gick förresten inte så himla bra, trots all övning.. Jag ligger ju efter i och med att jag har bytt italienskagrupp, så jag måste kämpa dubbelt. Vår lärarinna, Francesca hotar titt som tätt med att mörda oss i sömnen om vi inte lär in verben till nästa lektion. Hon tar upp det sådär jobbigt inför klassen också, och jag är ju så dåligt på muntligt..

Jag försöker envist sjunka genom bordet när hon väljer sina offer, men det är som om hon kan lukta sig till rädsla. Annars är hon ganska härlig..

Till min lycka har jag idag lyckats ladda ned "kaze no mukou e", den japanska OS-låten framförd av mitt eget Arashi. Så nu siktar jag på att lyssna sönder den totalt. Drömmen om Japan kommer allt närmare inpå livet, och jag börjar tänka att "en dag.."

På något sätt så känns steget bort från mangan och in i en värld full med livs levande japaner, som att man kan ge hopp åt att det finns något där ute som jag kan jaga. För några år sedan, då när jag brann för en viss halvdemon, så hade jag gett allt för att åka dit bara för den sakens skull. För i Japan fanns alltihop, från förtrollade brunnar till skolflickor som förvandlas till superhjältar, demoner, änglar och vampyrer.. Idag längtar jag efter att få vara i samma land som dem jag beundrar, jag vill se Tokyo Tower, jag vill sitta på statyn i Ebisu Garden Place, och jag vill gå på en riktig Arashikonsert. Jag vill se sakuraträden, gå på nudelbar, mangacafé och lura utanför highschools för att få en skymt av uniformerna..

Den drömmen kommer att bli verklighet, det är jag nästan säker på, medan drömmen att träffa en demon på riktigt är något som jag för länge sedan lade bakom mig.

Om man inte kan räkna stränga italienska lärare som demoner då.

Jag är ledsen Peter Pan, jag tror att jag håller på att bli vuxen.

Ett steg framåt

Det blev en blogg till slut. Jag ser det som ett steg in i framtiden, kanske någon kommer att läsa om mina äventyr och tycka att jag är dum för att jag klagar så mycket. Eller så kanske det finns någon som också känner sig stressad inför allt som komma skall.

I vilket fall som helst så känner jag nu att jag tar tag i saker. Man kanske inte måste veta allting när man är 20 år och världens virrigaste människa.

Jag sitter nere i Florens, där jag går i skolan och läser om design, plus italienska då.

Efter snart en månad här, börjar jag vänja mig vid staden. Det är min första resa utomlands ensam, och man kan säga att jag fick "värsta chocken" när jag väl landade nere i lägenheten jag delar med två andra tjejer. Jag trodde att jag var bra på att vara ensam, men icke då!

Det är något speciellt med att inse att man plötsligt är väldigt, väldigt långt hemifrån. Livet där hemma går vidare utan en själv, medan man sitter ensam i ett främmande land, fyllt med sliskiga långhåriga män och snoffsiga tjejer med Gucciväskor.

Att sedan inse ganska snart att "aj då, det här är ju inte alls vad jag vill med mitt liv", känns definitivt inte så bra. Fast i en rävsax, där man varken kan komma hem eller stanna kvar, tvingas man till att ta till andra metoder. Och efter veckor av ångest, och mycket stöd från nära och kära, tog jag tag i mitt liv, ändrade alla mina kurser, och jobbar idag på att överleva Florens i två månader till. Så se framemot mycket klagomål, och en och annan roligt historia, det här är min första blogg, mitt stora steg bort från konst, museum, allt vad bild heter - och in i en värld som jag vet väldigt lite om.