Non capisco, sono stronzo..

Yepp, så var det dags för en ny vecka igen, vecka 10 närmare bestämt.
Det händer inte sådär jätte mycket fantastiska saker just nu, det har till exempel regnat i ett dygn. Idag ska jag på föreläsning, vilket innebär att jag klassen går miste om en Rosalbalektion - oj vad synd! Vi ska tydligen gå igenom futurum i italienskan idag också, Gud så kul.
Francesca har börjat mobb mig, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över det, men ok we saw it coming..

Så det fortsätter regna och jag fortsätter sucka. Vi har förresten en fotolärare som jag stör mig på, han måste vara världens tråkigaste männikska och han ser alltid ut som om han precis har vaknat. Han är alltid förkyld och snyter sig ständigt i världens sketnaste näsduk som vi misstänker inte ha blivit tvättade på ca 3 år. Och vi har liksom alltid tretimmarslektioner med honom, och man blir så trött och stel och kall. Usch!

Att bo här handlar mycket om att lägga band på sina känslor och ha tålamod, alltid detta tålamod! Jag blir galen emmelanåt! Ida och jag funderar förresten på om vi ska stanna nästa termin, det handlar ju mycket om pengar och sådär.. Jag kan ju inte heller påstå att det är världens hårdaste tempo osv. Men Gud, ska man orka leva med tristessen?!
Njae, jag vet inte än. Skor har jag dock hittat, det var ett lyckat drag att inse att; går jag inte in i den här affären nu så hittar jag inte hit igen imorgon.. För det är lite så det är i Florens.

Börjar även fundera på julklappar, denna julrusch som är på väg även hit ner. Vi tänkte väl storhandla på San Lorenzo marknaden tror jag, det är väl smartast. När och kära kommer nog att få vara beredda på pasta i alla möjliga former tror jag.

När jag kommer hem ska jag äta svensk potatis tills jag storknar.

Io sono malata, I think..

Wow, tänkte jag igår - jag förstår italienska! Inte allt kanske, men mycket! Jag tror att jag börjar dra på mig en förkylning, vilket är mindre kul - men jag är glad att jag har klarat mig från övrig olycka såpass länge, något man inte kan säga för de andra tjejerna..

Då var det dags att dyka ned i framtiden igen, jag funderar mig galen på vad det ska bli av mig. I tisdags frågade jag desperat Ida; Vad tycker du jag ska bli när jag blir stor? Det är frågan det, jag har ingen aning, inte ens ett långsökt svar att ge. Jag har ju roligt just nu i alla fall, det kan jag säga - dock inte helt utan skuldkänslor. Jag letar skolor i Sverige för glatta livet. Vilken panik man får, så fort man blivit 20!

I vilket fall så sätter jag väldigt stor värde på allt det här nu, italienskan är en av de mest annorlunda kurser jag läst, jag är så glad att jag bytte lärare. Plötsligt blev det roligt liksom, och läraren har en så himla härlig inställning så det finns inte! Sedan är det faktiskt ganska häftigt att vara i Italien och läsa italienska, även om man tröttnar på just Florens ganska snart. Vi pratar och skrattar mest igenom våra lektioner, jag kan lova att det pratas mycket mer knagglig engelska än italienska - men samtidigt så får vi veta mycket om deras traditioner, och hur de är överhuvudtaget.

Öh, vad seriös jag är.. Om vi ska toka till det lite istället så kan jag berätta att Ida nästan föll ned för stentrappan i förrgår - Ida med sin brutna arm. Låt se, finns det något mer att berätta? Jo, jag har pratat med en japan i en japanaffär. Ah, och vi gjorde bort oss så rejält i förra "Decoration" klassen att Linda hoppade av, vilket lämnar mig och Ida ensamma kvar, om det skiter sig idag också så tänker jag byta till den amerikanska gruppen - de får göra mycket roligare saker (enligt mig).

Nå ska jag avsluta med väl valda ord?
"Tokyo jag tänker på dig nu, snart är jag på väg"

Ett steg framåt

Det blev en blogg till slut. Jag ser det som ett steg in i framtiden, kanske någon kommer att läsa om mina äventyr och tycka att jag är dum för att jag klagar så mycket. Eller så kanske det finns någon som också känner sig stressad inför allt som komma skall.

I vilket fall som helst så känner jag nu att jag tar tag i saker. Man kanske inte måste veta allting när man är 20 år och världens virrigaste människa.

Jag sitter nere i Florens, där jag går i skolan och läser om design, plus italienska då.

Efter snart en månad här, börjar jag vänja mig vid staden. Det är min första resa utomlands ensam, och man kan säga att jag fick "värsta chocken" när jag väl landade nere i lägenheten jag delar med två andra tjejer. Jag trodde att jag var bra på att vara ensam, men icke då!

Det är något speciellt med att inse att man plötsligt är väldigt, väldigt långt hemifrån. Livet där hemma går vidare utan en själv, medan man sitter ensam i ett främmande land, fyllt med sliskiga långhåriga män och snoffsiga tjejer med Gucciväskor.

Att sedan inse ganska snart att "aj då, det här är ju inte alls vad jag vill med mitt liv", känns definitivt inte så bra. Fast i en rävsax, där man varken kan komma hem eller stanna kvar, tvingas man till att ta till andra metoder. Och efter veckor av ångest, och mycket stöd från nära och kära, tog jag tag i mitt liv, ändrade alla mina kurser, och jobbar idag på att överleva Florens i två månader till. Så se framemot mycket klagomål, och en och annan roligt historia, det här är min första blogg, mitt stora steg bort från konst, museum, allt vad bild heter - och in i en värld som jag vet väldigt lite om.