Ok, då var man hemma i Sverige igen.. Måste säga att det inte riktigt känns lika bra som det skulle ha gjort, typ vecka två i Florens.. Menmen, jag är ändå tacksam för varje sekund jag har i mitt hemland. Jag hade en extremt strapatsrik hemfärd vilken involverade en tågolycka och ett översvämmat Venedig - plus att jag var tvungen att släpa på 30 kilo upp och ned för 100 trappor.. Men jag klarade det, till min stora förvåning! Och jag upptäckte ganska snart att jag gillar att resa ensam - I´ve got all the power!

Jag har inte uppdaterat på ett tag, mest för att det blev så fruktansvärt stressigt med finals och så vidare. Panik hit och dit som vanligt. Men nu är jag äntligen hemma, efter tre och en halv månad. Det jag såg av Venedig var inte så mycket - typ vatten - men jag hade gärna åkt dit någon gång i framtiden..

Just nu sitter jag istället hemma hos min - vad ska man kalla det? - särbo? I alla fall, jag har precis blivit bombarderad av en massa fina julklappar och har fått träffa gänget igen - YEY!
Igår drog jag med dem på Twilight - jag älskade den - dock inte lika mycket som boken, men det hade jag ju inte väntat mig heller.. Jag har fortfarande "Breaking Dawn" kvar att läsa, men jag vill inte att sagan - och mitt liv - ska ta slut riktigt än, så jag försöker vänta så länge jag bara kan.

Tja, God jul!

Mina tår blir snart till is

Yes, så jäkla kallt är det i det här förjolade landet. Vår hyresvärd har värmen på 2 timmar på morgonen och 3 på kvällen - för på natten "sover man ju" så då behöver man tydligen ingen värme. Det är kallt till den grad att jag sover med dubbla sockar, tjocktröja och halsduk. Sedan ska man ut i regnet och ta sig till skolan som är lika kall den. Det är svårt att tänka sig att vet var så fruktansvärt varmt när jag kom hit i september.

Från den ena ytterligheten till den andra liksom.

Den här veckan är det Thanksgiving också, så jag tror att vi ska fira det i italienskan. Nästa vecka är också sista veckan i italienskan, vi har finals på onsdagen och "fest" på torsdagen. På ett sätt så blir det skönt att bli av med italienskan, den där jobbiga tyngden i bröstet varje dag, men samtidigt så kommer jag nog att sakna lektionerna och framför allt Francesca.

Annars kämpar vi på med projketen, jag vill helst lysa så mycket som möjligt i de kurser som jag vet vad jag gör. Jobbar på en målning i decoration och det allra sista projektet för Valentino. Förutom skolan har jag juklappspanik, jag hoppas att jag ska få ihop tillräckligt med ideér tillslut. Ska också framkalla bilder till en portfolio i photographing Florence. Yes, så är terminen snart slut och nedräkningen har seriöst börjat, en tjej nämnde för mig i helgen att; tja, nu är det bara en månad kvar, haha. Jag tänkte; MÅNAD? Det är TRE veckor, inte en månad!!!Men log bara och sa; jaaaa..

Hitori-Ann

Woho, det är snart december! (som Madde hjärtligt uppmuntrar mig med i varje mail hon skickar mig). Livet rullar på som vanligt, inga större hemskheter för tillfället, mer än den ständiga mobbningen i italienskan då. Men vadå, det är typ två och en halv veckas italienska lektioner kvar.. Idag ska vi mäta byggnader i D&R. Hoppas tiden går fort, för jag brukar alltid bli trött och hungrig på de lektionerna..

I söndags var jag och Ida borta vid travbanan och missade några lopp. Men vi vågade oss efter många om och men in bland hästaatteraljerna, där vi frågade om lov att få gå runt att titta. Vilket vi fick - vilken italiensk man kan säga nej till två svenska flickor? Så vi vandrade runt bland hundar och hästar i stall. Fick till och med en guide som visade oss till en häst som vi fick klappa.. Pratade på knagglig italienska med honom; "öh.. lei ha tre cavalli in Svezia!" (hon har tre hästar i Sverige). Det gick ju hyfsat bra och till slut bad han om Idas nummer. Utan att blinka förklarar hon att hon inte har någon teefon, den är kvar i Sverige.. Jag blev faktiskt lite impad, och jag hoppas att han fattade vinken..

Sedan fotade vi lite i det vackra vädret, vi hade typ 20 grader i helgen. Värmen går upp och ned, det kan vara rent iskallt ena dagen, för att bli sådär skört och soligt nästa. Antar att jag inte kan klaga, med tanke på hur vädret har varit hemma det senaste. Nåja, vecka 12 och nedräkningen har börjat, nu är vi inne i semesterfasen igen, som Ida säger.

"Ännu en ändlös dag"

Det är vecka 11 i Italien och tiden går just nu ganska trögt framåt. Vi ska tydligen göra något helkonstigt filminspirerat på dekorationskursen idag, jag har inte ens orkat bry mig. Alla är så himla trötta, det känns nästan som ingen av oss orkar med så mycket alls. ändå gör vi liksom inte annat än sover. Har nog aldrig sovit så mycket som jag gör här..

Till fotolektionen på måndag ska vi ta porträtt, och eftersom jag inte har någon att fota så tänkte jag satsa på självporträtt - hur jobbigt är inte det på en skala?!

Nej, jag tar och tänker på det sedan istället. Just nu sitter jag än en gång i skolan och väntar på italienskan. Vi ska se på film halva lektionen idag - YEY!

Allt som distraherar Francesca är bra. I tisdags åt vi förresten bröd med speciell olja och salt på lektionen. Och på design and survey satt vi ute i ösregnet och tecknade av ett hus. Vi satt på en restaurang och huttrade, medan taket läckte förödande över våra blackbooks. Men jaja, vi somnade i alla fall inte som vi brukar vara nära att göra annars på de lektionerna..

Jag har fortfarande inte fått till den där jäkla kaffeapparaten som vi ska rita av - jag kommer aldrig att bli en bra desigen, det är ett som är säkert!

Nästa termin har jag två kurser som jag kan tänka mig välja bara för att de är lite roliga; Figurino och Life drawing. Med tanke på att jag är så nära att ta livet av mig varje inredningslektion, så är det nog smart att dra ned lite på de kurserna. Dock ska jag ha kvar en fortsättningskurs på Rosalbas plus en till som verkar fruktansvärt tråkig. Men ok, det kan bli kul, man vet aldrig. Life drawing är det logiska valet efter disegno a mano som vi har med Valentino, enligt Barbara så jag skulle nog vilja ta den.

Rosalba hade också glömt att sätta betyg på mig sedan midterms, så jag måste ta med allt igen, är jag osynlig tror ni? Finns jag inte?

Jo, tack - det undrar jag faktiskt ibland.

Åh, suck vad tiden går långsamt just nu! Och jag är på ett sånt fruktansvärt shoppinghumör också - det är plågsamt. Tänk julklappar, snälla Anna - tänk julklappar, inte ego.

Förhoppningsvis kommer jag hem med något till någon i alla fall.

Non capisco, sono stronzo..

Yepp, så var det dags för en ny vecka igen, vecka 10 närmare bestämt.
Det händer inte sådär jätte mycket fantastiska saker just nu, det har till exempel regnat i ett dygn. Idag ska jag på föreläsning, vilket innebär att jag klassen går miste om en Rosalbalektion - oj vad synd! Vi ska tydligen gå igenom futurum i italienskan idag också, Gud så kul.
Francesca har börjat mobb mig, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över det, men ok we saw it coming..

Så det fortsätter regna och jag fortsätter sucka. Vi har förresten en fotolärare som jag stör mig på, han måste vara världens tråkigaste männikska och han ser alltid ut som om han precis har vaknat. Han är alltid förkyld och snyter sig ständigt i världens sketnaste näsduk som vi misstänker inte ha blivit tvättade på ca 3 år. Och vi har liksom alltid tretimmarslektioner med honom, och man blir så trött och stel och kall. Usch!

Att bo här handlar mycket om att lägga band på sina känslor och ha tålamod, alltid detta tålamod! Jag blir galen emmelanåt! Ida och jag funderar förresten på om vi ska stanna nästa termin, det handlar ju mycket om pengar och sådär.. Jag kan ju inte heller påstå att det är världens hårdaste tempo osv. Men Gud, ska man orka leva med tristessen?!
Njae, jag vet inte än. Skor har jag dock hittat, det var ett lyckat drag att inse att; går jag inte in i den här affären nu så hittar jag inte hit igen imorgon.. För det är lite så det är i Florens.

Börjar även fundera på julklappar, denna julrusch som är på väg även hit ner. Vi tänkte väl storhandla på San Lorenzo marknaden tror jag, det är väl smartast. När och kära kommer nog att få vara beredda på pasta i alla möjliga former tror jag.

När jag kommer hem ska jag äta svensk potatis tills jag storknar.

"First we learn how to swear, then we go get icecream"

Man måste älska Francesca, så är det bara. Härligare lärare kommer jag aldrig att ha! Under midterms veckan, som nu snart har sin ände, har hon låtit oss skratta igenom tre italienska lektioner. Vi har lekt lekar, lärt oss svärord och ätit gelato.
Jag tror nog att jag klarade provet ganska så bra ändå.

För tillfället fördriver jag tiden med en halvbra dammig bok som jag hittat i bokhyllan i lägenheten, varför kan jag aldrig hitta riktigt bra böcker?
Menmen, man får nöja sig med det man har. Nu ska vi snart se om Valentino blir impad av vårt projekt, hoppas, hoppas..

"Tomorrow we bring a gun"

Tja, livet går vidare i Florens, har trappat ned på massmailen - även jag kan bli tröttsam, det förstår jag. Idag sitter jag som vanligt och väntar på lektionen i italienska, just nu lär vi oss grammatik. Francesca fortsätter kasta ur sig roliga repliker, och jag har börjat skriva ned dem i mitt block för att kunna återge allt när jag kommer hem. En av dem har jag använt som rubrik idag.. När kommer jag hem förresten? Det är en fråga sokm inte ens jag själv kan svara på..
Livet har gått in i en sorts maklig fart just nu, och jag befarar att jag kommer att ha förvandlats till en seg italienare med kort stubin när jag återvänder till det välordnade Sverige.
Jag och Ida har överarbetat läxan i Disegno Libero, vilket vi hoppas ska leda till en mycket nöjd Valentino och en småsur Alla - en tjej i klassen som går under kodnamnet "Fröken duktig".
Vi är också mitt inne i mid-terms veckan, som är betydligt slappare än jag hade trott. Det gäller mest att visa upp vad man har gjort tills nu, plus att i vissa fall skriva ett prov.

Annars händer det inte så mycket just nu, alla är ganska trötta, och vi kör på som vanligt. Jag och Ida åt gelato vid Domen i söndags, och igår var vi på ett halvbra café vid Santo Spirito.

Io sono malata, I think..

Wow, tänkte jag igår - jag förstår italienska! Inte allt kanske, men mycket! Jag tror att jag börjar dra på mig en förkylning, vilket är mindre kul - men jag är glad att jag har klarat mig från övrig olycka såpass länge, något man inte kan säga för de andra tjejerna..

Då var det dags att dyka ned i framtiden igen, jag funderar mig galen på vad det ska bli av mig. I tisdags frågade jag desperat Ida; Vad tycker du jag ska bli när jag blir stor? Det är frågan det, jag har ingen aning, inte ens ett långsökt svar att ge. Jag har ju roligt just nu i alla fall, det kan jag säga - dock inte helt utan skuldkänslor. Jag letar skolor i Sverige för glatta livet. Vilken panik man får, så fort man blivit 20!

I vilket fall så sätter jag väldigt stor värde på allt det här nu, italienskan är en av de mest annorlunda kurser jag läst, jag är så glad att jag bytte lärare. Plötsligt blev det roligt liksom, och läraren har en så himla härlig inställning så det finns inte! Sedan är det faktiskt ganska häftigt att vara i Italien och läsa italienska, även om man tröttnar på just Florens ganska snart. Vi pratar och skrattar mest igenom våra lektioner, jag kan lova att det pratas mycket mer knagglig engelska än italienska - men samtidigt så får vi veta mycket om deras traditioner, och hur de är överhuvudtaget.

Öh, vad seriös jag är.. Om vi ska toka till det lite istället så kan jag berätta att Ida nästan föll ned för stentrappan i förrgår - Ida med sin brutna arm. Låt se, finns det något mer att berätta? Jo, jag har pratat med en japan i en japanaffär. Ah, och vi gjorde bort oss så rejält i förra "Decoration" klassen att Linda hoppade av, vilket lämnar mig och Ida ensamma kvar, om det skiter sig idag också så tänker jag byta till den amerikanska gruppen - de får göra mycket roligare saker (enligt mig).

Nå ska jag avsluta med väl valda ord?
"Tokyo jag tänker på dig nu, snart är jag på väg"

Ciao Bella!

Italien är ett land känt för mycket vackert, det är många som vill komma hit, kanske till och med många som avundas mig som bor här. Jag och Italien kommer inte överens, det är ett faktum, men jag tror nog att vi börjar acceptera varann mer och mer.

Jag har spenderat min helg med att böja oregelbundna verb, en uppgift som blev än mer olidlig efter attacken jag var med om i fredags. När jag tänker tillbaka på det så skrattar jag faktiskt lite åt att italienarna är så stereotypa. Det är likadant med alla asiater som är här på semester - de står i grupper och 20 pers och fotar samma sak. Det är väl inte så himla konstigt om man har förutfattade meningar i så fall?

Dock tror jag att det samma gäller mig, den lilla blyga svenska flickan med blåa ögon - och jag har märkt att det stör italienarna lite när de hör att jag är svensk - och så har jag fräckheten att inte vara blond. (vilket jag till och med är på riktigt). Så jag är nog den stereotypiska svenska flickan, vilket gör att jag själv egentligen inte kan säga något.

I vilket fall som helst, det gäller bara att försöka överleva Florens invånare. Jag har fått rådet att se målmedveten ut och gå med bestämda steg, det försöker jag också göra, men virrig som jag är så ser jag nog rätt så lost ut emellanåt.

Det där med verben gick förresten inte så himla bra, trots all övning.. Jag ligger ju efter i och med att jag har bytt italienskagrupp, så jag måste kämpa dubbelt. Vår lärarinna, Francesca hotar titt som tätt med att mörda oss i sömnen om vi inte lär in verben till nästa lektion. Hon tar upp det sådär jobbigt inför klassen också, och jag är ju så dåligt på muntligt..

Jag försöker envist sjunka genom bordet när hon väljer sina offer, men det är som om hon kan lukta sig till rädsla. Annars är hon ganska härlig..

Till min lycka har jag idag lyckats ladda ned "kaze no mukou e", den japanska OS-låten framförd av mitt eget Arashi. Så nu siktar jag på att lyssna sönder den totalt. Drömmen om Japan kommer allt närmare inpå livet, och jag börjar tänka att "en dag.."

På något sätt så känns steget bort från mangan och in i en värld full med livs levande japaner, som att man kan ge hopp åt att det finns något där ute som jag kan jaga. För några år sedan, då när jag brann för en viss halvdemon, så hade jag gett allt för att åka dit bara för den sakens skull. För i Japan fanns alltihop, från förtrollade brunnar till skolflickor som förvandlas till superhjältar, demoner, änglar och vampyrer.. Idag längtar jag efter att få vara i samma land som dem jag beundrar, jag vill se Tokyo Tower, jag vill sitta på statyn i Ebisu Garden Place, och jag vill gå på en riktig Arashikonsert. Jag vill se sakuraträden, gå på nudelbar, mangacafé och lura utanför highschools för att få en skymt av uniformerna..

Den drömmen kommer att bli verklighet, det är jag nästan säker på, medan drömmen att träffa en demon på riktigt är något som jag för länge sedan lade bakom mig.

Om man inte kan räkna stränga italienska lärare som demoner då.

Jag är ledsen Peter Pan, jag tror att jag håller på att bli vuxen.

Ett steg framåt

Det blev en blogg till slut. Jag ser det som ett steg in i framtiden, kanske någon kommer att läsa om mina äventyr och tycka att jag är dum för att jag klagar så mycket. Eller så kanske det finns någon som också känner sig stressad inför allt som komma skall.

I vilket fall som helst så känner jag nu att jag tar tag i saker. Man kanske inte måste veta allting när man är 20 år och världens virrigaste människa.

Jag sitter nere i Florens, där jag går i skolan och läser om design, plus italienska då.

Efter snart en månad här, börjar jag vänja mig vid staden. Det är min första resa utomlands ensam, och man kan säga att jag fick "värsta chocken" när jag väl landade nere i lägenheten jag delar med två andra tjejer. Jag trodde att jag var bra på att vara ensam, men icke då!

Det är något speciellt med att inse att man plötsligt är väldigt, väldigt långt hemifrån. Livet där hemma går vidare utan en själv, medan man sitter ensam i ett främmande land, fyllt med sliskiga långhåriga män och snoffsiga tjejer med Gucciväskor.

Att sedan inse ganska snart att "aj då, det här är ju inte alls vad jag vill med mitt liv", känns definitivt inte så bra. Fast i en rävsax, där man varken kan komma hem eller stanna kvar, tvingas man till att ta till andra metoder. Och efter veckor av ångest, och mycket stöd från nära och kära, tog jag tag i mitt liv, ändrade alla mina kurser, och jobbar idag på att överleva Florens i två månader till. Så se framemot mycket klagomål, och en och annan roligt historia, det här är min första blogg, mitt stora steg bort från konst, museum, allt vad bild heter - och in i en värld som jag vet väldigt lite om.