Italien är ett land känt för mycket vackert, det är många som vill komma hit, kanske till och med många som avundas mig som bor här. Jag och Italien kommer inte överens, det är ett faktum, men jag tror nog att vi börjar acceptera varann mer och mer.
Jag har spenderat min helg med att böja oregelbundna verb, en uppgift som blev än mer olidlig efter attacken jag var med om i fredags. När jag tänker tillbaka på det så skrattar jag faktiskt lite åt att italienarna är så stereotypa. Det är likadant med alla asiater som är här på semester - de står i grupper och 20 pers och fotar samma sak. Det är väl inte så himla konstigt om man har förutfattade meningar i så fall?
Dock tror jag att det samma gäller mig, den lilla blyga svenska flickan med blåa ögon - och jag har märkt att det stör italienarna lite när de hör att jag är svensk - och så har jag fräckheten att inte vara blond. (vilket jag till och med är på riktigt). Så jag är nog den stereotypiska svenska flickan, vilket gör att jag själv egentligen inte kan säga något.
I vilket fall som helst, det gäller bara att försöka överleva Florens invånare. Jag har fått rådet att se målmedveten ut och gå med bestämda steg, det försöker jag också göra, men virrig som jag är så ser jag nog rätt så lost ut emellanåt.
Det där med verben gick förresten inte så himla bra, trots all övning.. Jag ligger ju efter i och med att jag har bytt italienskagrupp, så jag måste kämpa dubbelt. Vår lärarinna, Francesca hotar titt som tätt med att mörda oss i sömnen om vi inte lär in verben till nästa lektion. Hon tar upp det sådär jobbigt inför klassen också, och jag är ju så dåligt på muntligt..
Jag försöker envist sjunka genom bordet när hon väljer sina offer, men det är som om hon kan lukta sig till rädsla. Annars är hon ganska härlig..
Till min lycka har jag idag lyckats ladda ned "kaze no mukou e", den japanska OS-låten framförd av mitt eget Arashi. Så nu siktar jag på att lyssna sönder den totalt. Drömmen om Japan kommer allt närmare inpå livet, och jag börjar tänka att "en dag.."
På något sätt så känns steget bort från mangan och in i en värld full med livs levande japaner, som att man kan ge hopp åt att det finns något där ute som jag kan jaga. För några år sedan, då när jag brann för en viss halvdemon, så hade jag gett allt för att åka dit bara för den sakens skull. För i Japan fanns alltihop, från förtrollade brunnar till skolflickor som förvandlas till superhjältar, demoner, änglar och vampyrer.. Idag längtar jag efter att få vara i samma land som dem jag beundrar, jag vill se Tokyo Tower, jag vill sitta på statyn i Ebisu Garden Place, och jag vill gå på en riktig Arashikonsert. Jag vill se sakuraträden, gå på nudelbar, mangacafé och lura utanför highschools för att få en skymt av uniformerna..
Den drömmen kommer att bli verklighet, det är jag nästan säker på, medan drömmen att träffa en demon på riktigt är något som jag för länge sedan lade bakom mig.
Om man inte kan räkna stränga italienska lärare som demoner då.
Jag är ledsen Peter Pan, jag tror att jag håller på att bli vuxen.
