Varning för japan babbel!

oj, oj, oj wow! Haha, här kommer ännu en update från jdramavärlden a la Annasan! Jag fick den där känslan nu, vet inte om någon annan haft den innan, men det är typ som att ett block flyttas inuti.. ehe? När jag inser att någon av mina besattheter har fått ge vika för en annan.. Som jag sa en gång, när jag precis hade läst ut Twilight första gången; "Harry Potter, du har officiellt blivit nedpetad från pedistalen!" Det är liksom en sjunkande känsla i bröstet, fast inte på ett negativt sätt - det är klart att man får lite avskedsångest och så men.. Ok, ni vet när någonting bara släpper taget om en? För jag ser det så - det står inte direkt i MIN makt att "let go", det bara händer en dag.. (låter jag jätte allvarlig???? haha jag försöker bara förklara..) I alla fall, jag har upplevt den känslan många gånger.. Det innebär ju inte att jag tappar helt men ni vet.. Typ som med mig och mina gamla dammiga Inuyashaböcker.. Bara att jag kan nämna ordet "dammig" och Inuyasha i samma mening hade gjort mitt 16-åriga jag bestört! I alla fall - det betyder ju inte att Inu-chan och hela den eran inte har betytt någonting för mig, jag kommer ju alltid minnas min brors lyckliga min när jag kom hem från skolan och hade med mig en efterlängtad ny volym.. Eller hur jag tyckte att ett Inuyasha halsband vore höjden av lycka.. Saker och ting förändras, även om vissa saker har större plats i mitt hjärta än andra - tänk er Hanadan!

Det jag egentligen ville komma fram till var att jag just precis nu, för fem minuter sedan, såg klart på hela "Proposal Daisakusen" inklusive SP avsnittet - som för övrigt var bättre än hela säsongen - och det var då jag fick den där känslan!!!! Det som har hänt är att jag har en ny skådis på toppen - ta't lugnt, Jun är alltid Jun - Yamashita Tomohisa har dock klättrat till nummer 2 och en halv! Vilket betyder - "Bye bye Onigiri Shun"!! Jag kände den där fallande känslan - blocket som flyttades i mitt inre tetris (aha - citatbok! - anteckna!) och insåg att "det var nog nästan det bästa jag sett!" Den är ingen HYD, men som man redan konstaterat - den är kult - så det finns inget att "slå"med den.. Men den slog lätt t.ex. "Hanakimi" eller "Kimi wa petto". Det som var verkligt kul var också att Yamapi är en fantastisk skådespelare! Jun är väldigt duktig på övertygande ångestladdade skrik, adorableness, coolhet och att få oss alla att känna det som om benen förvandlats till gelé, men Yamapi, han kan gråta som ingen annan! Han har en helt annan utstrålning, men man faller lika djupt för det.. Jag tyckte inte han var sådär jätte bra i Nobuta men i den här serien, när han hade huvudrollen, slog han rekord! Fruktansvärt känsloladdad hela tiden och ingen av de Johnny's som jag följt tidigare har fått mig att glömma bort att andas när det är som mest spännande.. (det börjar visst låta som om jag pratar om något annat va?)

Glöm aldrig - These are the words of a fangirl!